Vad
gör man om man blir utslängd från sitt eget land? Efter en militärkupp i
Bolivia blev journalisten Mauricio Aira tillfångatagen och fängslad av
militären. Han blev slängd i fängelse och så småningom landsförvisad ut ur
Bolivia.
– De sa att jag aldrig skulle få åka hem igen
I juli 1980 ägde en statskupp rum i Bolivia. Det var inte den första och inte heller den sista i landet, men dock en av de mest allvarliga. Alla mediebolag stängdes omedelbart ned.
– I Sydamerika är vi experter på militärkupper, säger Mauricio sarkastiskt. När nu militären tog över visste alla medieföretag att det bara va att packa ihop och stänga ner.
Fängslad och landsförvisad
Mauricio är idag 68 år och bor i Tynnered i Göteborg
En dag i februari 1981 fick Mauricio besök av ett par militärer. De sa åt honom att följa med dem för han skulle prata med Generalen. Generalen var tilltalsnamnet till general Luis García Meza, mannen som låg bakom militärkuppen. Men väl framme i huvudstaden La Paz fick Mauricio inte prata med Generalen, utan blev istället slängd i fängelse, eller ”säkerhetshus” som det kallades. Han fick inte veta varför.
– Jag försökte fråga om varför jag var där jag var, men fick aldrig veta vad jag var anklagad för. Än idag vet jag inte riktigt varför det hände.
Efter ett par dagar i fängelset fick Mauricio veta att han inte skulle få se sitt hem eller sitt kontor något mer. Han skulle bli utvisad ur landet för all framtid.
– Jag blev förd till Buenos Aires, utan att ha fått prata med min familj. De hade försökt ge mig pengar och kläder, men jag fick bara kläderna. Pengarna tog vakterna. Mauricio berättar om allt väldigt rakt och sakligt. Det märks att han har berättat den här historien för folk tidigare, men det märks ändå lika mycket att det är en viktig berättelse som måste förmedlas. Den har ju trots allt påverkat hans och många andra bolivianers liv. Han använder inga yviga gester eller kroppsspråk, utan låter berättelsen tala för sig själv.
General Luis García Meza
Status som politisk flykting
I Argentina försökte Mauricio få hjälp att komma hem, eller i alla fall få prata med sin familj. På ett bibliotek frågade han om någon som kunde hjälpa honom med frågor rörande mänskliga rättigheter. Som svar fick han ett hyschande, för ”sådant pratar man inte högt om här”. Han träffade dock en person som kom att hjälpa honom med detta. Via FN fick Mauricio Aira status som politisk flykting. Hjälp fick han av en före detta Nobelpristagare i Fred, Adolfo Pérez Esquivel och nu skulle Mauricio få asyl i något land i Europa. Han skulle välja tre länder till vilka han kunde tänka sig att åka. Som förstaval tog han Spanien, där hans pappa kom från, och sen Italien där han skulle kunna uppfostra sina barn katolskt. Sen hade han inga fler förslag på länder, men blev tipsad om Schweiz eller Sverige, som tog emot en stor kvot politiska flyktingar.
– Jag visste inte mycket om Sverige, men jag chansade. Det man hade hört var att det låg nära Nordpolen, landet hade sex månader utan sol varje år och det var ett sexualparadis, säger han roat.
Äntligen återförening
Bara ett par dagar efter ansökan blev han kontaktad av svenska ambassaden i Buenos Aires. Där blev han erbjuden permanent uppehållstillstånd och arbetstillstånd i Sverige för honom och hans familj, vilken han fortfarande inte hade träffat sen bortförandet.
När allt var klart för flytt åkte han till flygplatsen i Rio de Janeiro där han äntligen fick träffa sin familj för första gången på sex månader.
– Det var så underbart, och vi tackar Gud än idag för den dagen.
Resan till Sverige gick via Tyskland till Växjö.
– Jag minns att det regnade rätt mycket när vi steg av planet, berättar Mauricio, med en känsla som visar att det inte var ett bra förstaintryck av ett nytt land.
Väl i Sverige kom så småningom till Ronnebybrunn i Blekinge där familjen under några månader skulle anpassa sig till det svenska livet. De fick bo i en villa som Röda Korset försett dem med.
– När de sa att vi skulle till ett läger tänkte vi på tält och sånt. Men sen visade det sig att vi skulle bo i en villa intill ett femstjärnigt hotell. Det var en positiv upplevelse.
Lätt för barnen i Sverige
Sedan fick de åka runt till olika platser i Sverige för att hitta någon plats att bo. Familjen började med att undersöka Stockholm, men den staden verkade för stressig och hektiskt. Malmö verkade däremot bättre, bland annat tack vare närheten till kontinenten.
– Jag vill kunna resa med familjen ner till länderna runt i Europa, säger Mauricio.
Till slut blev det dock Göteborg, en stad som hans barn tyckte väldigt mycket om.
– De har anpassat sig väldigt bra till livet i Sverige. De gick i skolan och utbildade alla sig till olika typer av civilingenjörer. De hade aldrig några större problem med att fixa jobb.
Svårt att få jobb som invandrare
Värre var det dock för honom själv och hans fru. Mauricios fru arbetade på en chokladfabrik i hemlandet, men någon liknande hög uppsatt position var svår att få tag på i Göteborg. De kände båda att det kan vara svårt för invandrare att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Mauricio berättar att som journalist räcker det inte att kunna behandla språket väl. Man måste också vara insatt i de olika strukturerna inom ett område, till exempel känna till partiers bakgrunder och organisationer.
I
Bolivia hade Mauricio arbetat mycket med kooperativa frågor, och i Sverige
deltog han på en kurs om detta i Stockholm, vilket ledde till en praktikplats i
Kungälv. Han var med och arbetade med tidningen Invandraren och skrev för
invandrare på spanska där.
Tillbaka till Bolivia…
Under tiden hade läget i Bolivia förändrats. Mauricio var återigen välkommen till sitt hemland. När han berättar om det lyser han upp, och fokuserar sig, för det var mycket som hände där nere. Han åkte dit och arbetade på en boliviansk radiostation, som kom att gå mycket bra. Han arbetade även på ett universitet, och en dag fick han erbjudande från en borgmästarkandidat att stödja honom och hjälpa till med PR-frågor. Mauricio tackade ja, och efter ett par månaders hårt slit så stod de som vinnare. Som tack för hjälpen fick Mauricio välja en post i kommunen att ta hand om. Han blev direktör för sekretariatet, ett mycket krävande och ansvarsfullt arbete. Tiden i borgmästarens stab blev dock konfliktfylld, främst för att borgmästaren inte ville samarbeta med det parti som de var i allians med för att få majoritet i kommunen. Efter bara ett par månader övergav samarbetspartiet dem, och borgmästaren blev av med sitt ämbete.
…och tillbaka till
Sverige igen
I Sverige blev han efterfrågad. Han var med och hade hand om ett EU-projekt som handlade om kooperation tillsammans med spanska MCC, ett av världens största spanska kooperativ.
Han är idag även aktiv inom kyrkan och den kristna socialdemokratiska föreningen Broderskapet.
Varje
dag skriver Mauricio i sin blogg på spanska om olika
aktuella ämnen
Journalist, författare och bloggare
Tanken att börja jobba som journalist kom i skolan. Han brukade vara den som fick läsa upp texter under matrasten och innan läggdags på den internatskola där han gick. Han märkte snabbt att han kunde använda sin röst på ett bra sätt, och det kom att leda honom till yrket som radiopratare.
Idag är han aktiv som författare, och han har en egen hemsida, mauricioaira.com, där han bloggar varje dag. Han skriver mycket om nyheter från Sverige, Bolivia och utlandet.
– Jag försöker jämföra Sverige och Bolivia i mycket av det jag skriver. Nu senast skriver jag om ett barnbidrag som ska införas i Bolivia. Det är fösta gången det görs i Bolivia, men det är inte demokratiskt och delas inte ut till alla barn.
Det har hänt mycket i Bolivia de senaste åren. General Luis García Meza är idag fängslad och avtjänar sen 1995 ett 30-årigt fängelsestraff för brott mot mänskliga rättigheter.
Under årens lopp har Mauricio Aira författat fyra böcker på spanska. En av dem, Gotemburgo destino final (”Göteborg, slutdestination”) handlar om hans upplevelse åren efter militärkuppen och hur han kom till Sverige. De tre andra böckerna handlar om olika artiklar han har skrivit om Bolivia.
– Tyvärr finns de bara på spanska, men jag hoppas att jag en dag kan få ut de även på svenska, säger han längtande.
Text: Johan Hammerby
Foto: Johan Hammerby
Mauricios fyra böcker:
Gotemburgo Destino
Final 2004
Treinta Y Tres Articulos 2005
Bolivia 2003 – Un
pueblo en busca de su identidad 2005
Reflejos Bolivianos 2006