RUDOLF OLSSON,

TILL MINNE.

Budet om att missionärskollegan och vännen Rudolf Olsson i Tarija Bolivia fick hembud igår den 14 maj nådde oss sent på kvällen samma dag.

Vid vårt senaste besök i hans hem i Tarija i slutet av mars månad förstod vi att det kanske inte återstod så lång bit att vandra av den långa livsväg som ändå blev Rudolfs. Tankarna var dock stundtals klara och i den gemensamma bönestunden upplevde vi Andens närhet och gemenskap som vanligt. Rudolf kunde också med klar och kraftig stämma sjunga ut: ”Snart är Han här, Snart är Han här, snart kommer Jesus igen.”

Rudolf gav ofta uttryck för den stora tacksamhet han kände till Gud för det långa och rika liv han fått leva. Redan i tidiga år blev den unge grabben från Dals Rostock frälst och kom med i pingstväckelsen. Dopet i den Helige Ande blev en revolutionerande upplevelse för honom, och gjorde att han än starkade kände längtan att få tjäna Gud på olika sätt i hemförsamlingen i Uddevalla. Omkring 1939 mötte han sin stora kärlek i evangelisten Ingeborg och de kom att förenas livslångt äktenskap.

I början av 1950-talet fanns en vision i den dynamiska unga pingströrelsen av att göra nya insatser för missionen ute i världen. En grupp med David Franzén och Paul Kjellberg i spetsen ville satsa på ett självfinansierat missionsprojekt i Cchacoområdet i Bolivia och Ingeborg och Rudolf Olsson vanns för dett projekt och de beslöt att bryta upp från sin etablerade tillvaro i Sverige för att resa ut till Bolivia för att satsa på detta projekt.

På våren 1955 kom de så att anträda sin utresa och kom i maj månad till den lilla staden Villa Montes vid Andernas fot i sydöstra Bolivia. Det blev indianbefolkningen i Chaco som kom att utgöra den huvudsakliga målgruppen för deras arbete under de första 15 åren i Bolivia.

En oerhört spännande utmaning mötte dem i slutet på 1950-talet då självaste militärkommendanten för Chaco med säte i Villa Montes riktade en inbjudan till de svenska missionärerna i Villa Montes att gå till indianer tillhörande tapietesstammen, som fanns i trakterna öster om Villa Montes, i gränstrakterna mot Paraguay. Det hade uppstått allvarliga spänningar mellan de vita boskapsfarmarna och tapietesindianerna i området, i och med att de förra anklagade indianerna för att döda deras boskap. Nu ropade många på militären och ville att de skulle dra ut och kväsa indianerna. Kommandanten var dock klok nog att förstå att evangelium är bättre än kulor och krut.

Ingeborg och Rudolf drog iväg de ca 150 kilometrarna ut i chacoskogen med sitt bohag och övrig utrustning lastad på en kärra dragen av den lilla gråa Fergusontraktorn. Den resan blev inledningen på en dramtisk period på omkring 5 år av hårt arbete bland denna indianstam. Spänningarna mellan indianerna och de vita kunde mildras, många indianer gav också sina liv åt Herren och än idag finns en grupp på 100-talet tapietesindianer i området, som berörts av evangeliet. År 2000 var Rudolf speciellt inbjuden gäst vid en storslagen högtid i denna tapietesby då myndigheterna överlämnade ägandepapper till indianerna på ett stort område. Alla uttryckte sin uppskattning för vad missionen genom sina insatser fått betyda för att hjälpa dessa indianer till en bättre framtid.

1971 vad det dags för Ingeborg och Rudlf att dra vidare från det heta Chaco upp till länshuvudstaden Tarija, en idyllisk stad med ett underbarat klimat på 1900 meters höjd över havet. I denna stad kom de att få vara med om att bygga upp ett fint Guds verk genom hårt arbete och med personliga uppoffringar. En kyrka kunde byggas på den tomt på Ingavigatan som Rudolf bytt sig till mot sin gamla bil. Denna kyrka har nyligen byggts ut med resurser som till största delen samlats in inom församlingen och denna bedriver idag en mycket expansiv verksamhet under sin helt och hållet nationella ledning. Många ungdomar som studerar vid stadens universitet är med i församlingen och brinner av längtan att tjäna Gud och nå ut till nya platser med evangeliets glada budskap.

Under ett antal år från mitten av 1980-talet och fram till de första åren av 1990-talet bodde Ingeborg och Rudolf sedan i Salta i Argentina för att där göra en insats till stöd för en ung församling där som befann sig i ett uppbyggnadsskede under ledning av den bolivianske pastorn Daniel O’Campos.

Åter tillbaka i Bolivia och Tarija fortsatte arbetet där med att stödja församlingen i dess fortsatta utveckling. Varken Ingeborg eller Rudolf kände att de ville lämna Bolivia för en skönare pensionärstillvaro hemma i Sverige utan de ville bo kvar i Bolivia. Snart fick emellertid Ingeborg helt hastigt hembud och Rudolf blev ensam kvar. Tomheten efter hans älskade Ingeborg blev stor. 1995 kom han sedan att ingå äktemskap med Mirtha Guzman, som troget stått vid hans sida och speciellt under de senaste årens tilltagande svaghet vårdat honom med stor omsorg.

Till Rudolf och Mirthas hem var alla välkomna, och många var de ledare och vanliga medlemmar i församlingen som allt som oftast hittade vägen dit för samtal och gemenskap. Rudolf var en aktad medlem i församlingen och man lyssnade gärna på vad han hade att säga. Han var också känd bland stadens celebriteter och förre presidenten för Bolivia Victor Paz Estenssoro var hans personlige vän.

Under åren var Rudolf också medlem i den Nordiska Pingstmissionen i Bolivia och en uppskattad broder och vän bland missionärskamraterna, som ofta fann avkoppling i att dela gemenskapen med allas vår humoristiske Rudolf.

Nu har Rudolf fått bryta upp från sitt jordeliv, de sista dagarna av sitt liv längtade han efter att få resa, resa hem till Uddevalla, men Herren tog honom med på en annan resa, hem till det himmelska hemmet.

Vi tackar Gud för Rudolf och vad han har betytt för oss alla och lyser frid över det minne han lämnar efter sig bland av av en människa som ville satsa allt för Gud.

Lennart Eden